Mobbning som konst

Den uppmärksammade filmen ”Återträffen” är en illustration av mobbing där fiktion och dokumentär har blandats. Den har lovordats för sitt filmhantverk och den konstnärliga dimensionen men hur lovvärd är den ur en moralisk synvinkel?

Normalt menar de flesta av oss att det inte är rätt att skada någon med avsikt. Inte ens om det är frågan om hämnd (även om man kan förstå att viljan att skada en förövare för att ”ge igen”). Men inte ens det är något vi normalt tycker är bra. Krig och straff är undantagna från detta generella resonemang eftersom de har en egen moralisk sfär i samhället.

Man kan anta att de forna klasskamraterna som illustreras tar illa vid sig. Vad tänker vi om detta?

A. Att de har sig själva att skylla.

B. Att ändamålet, dvs. att visa hur hemskt mobbing är, helgar medlen

C. Film är konst och bör inte bedömas moraliskt.

Problemet med A-resonemanget är att det är just den mekanismen som ligger bakom bland annat mobbing eftersom vi verkar hitta sätt att rättfärdiga vårt beteende även när vi handlar orätt mot någon. Problemet med B är att man kan man rättfärdiga i princip vad som helst. Även absurda och moraliskt motbjudande handlingar, exempelvis mobbing. Problemet med C är att om vad som helst kommer undan ett moraliskt omdöme bara för att det hamnar under konstens amnesti, kan man kanske också tänka sig ett konstprojektprojekt som består i att en grupp stöter ut och beter sig illa mot andra, dvs. mobbing?

Filmen är säkert värdefull. Det som gör mig bekymrad är att den unisont höjts till skyarna utan att det någonstans nämns att det trots sina värden eventuellt är tveksam ur ett moraliskt perspektiv. Om vi alla intar ett ”vi och dem” perspektiv gentemot mobbare och också menar att mobbarna förtjänar att skadas, att lida; har inte mobbaren i oss själva vaknat då?

vi och dem

Vi och dom.

Annonser
6 comments
  1. Johan Waldner said:

    Precis vad jag tänkt men inte formulerat så här bra.
    Vilket syfte har hennes uppgörelse med sina klasskamrater annat än att tillfredsställa hennes eget hämndbegär?
    En helt annan situation hade gällt ifall konfrontationen hade gjorts medan det pågick och mottagarna fortfarande ”var desamma som förövarna”. Alltså inte hade blivit äldre och klokare och i viss mån andra personer.
    Då hade också effekten kunnat bli en annan och Anna kunnat få en bra relation med kompisar som insett vad de höll på med. Detta är bara omvänd mobbning och vädjar till låga känslor hos oss själva. Likafullt är filmen intressant som lyfter frågor som dessa, men är Anna Odell medveten om invändningarna?

  2. Johan Waldner said:

    Ditt alternativ C, att konst inte bör bedömas moraliskt är intressant. Ofta hör man att fria konstnärer inte behöver eller ska ta hänsyn till de konsekvenser som deras verk kan medföra. Detsamma hör man också från några andra grupper som journalister och forskare. Jag förstår idén om att vissa verksamheter kräver frihet, men finns det ändå inga gränser för detta. Var ligger då dessa gränser? Jag tror inte att företrädare för dessa grupper är lämpade att sätta normer. Hur resonerar filosofin kring de frågorna?

    • Jag är inte säker på att jag svarar på rätt sak men om du undrar hur något (ex kontroversiell konst eller journalistik) kan rättfärdigas moraliskt så finns det ju lite olika teorier. Exempelvis utilitarismen som menar att det rätta att göra är det som leder till störst lycka för mest antal individer. När det gäller konst eller journalistik så kan man med denna teori hävda att en, eller få människors lidande kan uppvägas av att fler gagnas genom att deras lycka höjs. Här är alltså handlingarna sekundära. Fokus ligger i stället på konsekvenserna. I pliktetiken däremot finns det ett antal absoluta moraliska förbud som att man inte får ljuga eller döda under några omständigheter. Egoismen som faktiskt är en egen etik menar att det rätta att göra är det som gagnar dig själv på något sätt och då kommer många kontroversiella handlingar undan som moraliskt föredömliga.

      Jag tänker att konsten kan utmana det invanda genom att ifrågasätta på olika lekfulla sätt och stimulera oss till att tänka genom att få oss att känna. Detsamma gäller journalister och författare som kan visa på förhållanden som varit okända för oss eller ta oss med in i en berättelse. Men jag menar att konstnärer och författare, precis som vi andra, är människor och i kraft av det har ansvar för sina handlingar och sina verk,vilket gör dem möjliga att bedöma moraliskt.

  3. Dag Almerheim said:

    Jag tycker absolut att det finns anledning att fundera över filmen Återträffen med olika utgångspunkter. Du har ställt en fråga och ger tre svar. Kan du tänka dig flera alternativ än de tre du anger? Det blir lätt retoriskt att gruppera dem i alfabetisk ordning. Jag anar att det kan finnas fler alternativ som kan ge ljus åt din frågeställning. T ex D. Alla filmer och bildkonst oavsett genre är alltid språkliga handlingar och bör bedömas efter det! Här kan det tillämpas både skrivna och oskrivna regler. Tryckfrihetsförordning, civilrätt, moralrätt mm. Om en konstnär helt öppet ger uttryck åt en egen personlig tolkning av verkligheten och det finns tydliga spår som bär konstnärens egna röstläge bör det nog kunna bedömas som vilket tillmäle som helst och dömas därefter! Hör vi inte Anna Odell mycket tydligt i filmen Återträffen? På sikt är hennes förhållningssätt förmodligen mycket problematiskt och kan träffa som en rekyl mot det förmodade syftet att lyfta fram mobbingens tragiska följder!

    • Jag ställer frågan; tänker vi så här: A; B eller C?, eftersom de är vanliga sätt att rättfärdiga att någon skadas avsiktligt på. Men jag är helt öppen för att det finns andra och fler alternativ. Men vad menar du med att ”Alla filmer och bildkonst oavsett genre är alltid språkliga handlingar och bör bedömas efter det”? Det låter som om ditt resonemang på sista raden sammanfaller med B?

      • Dag Almerheim said:

        Ansvarsfrågan står ju helt i relation till uppsåtet. Det är ju ganska enkelt att fastslå själva utsagan! Alltså filmen. Den är en språklig handling. En intention. Vid ett avgörande om huruvida filmen är en hämndaktion eller omvänd mobbning kräver ju en utredning av uppsåtet. Jag menar bokstavligt att filmer och bildkonst helt kan liknas vid text- och talspråket och att de bör bedömas helt likvärdiga i rättslig och vardagsetisk mening. Språket är ju ett verktyg för att undersöka verkligheten och inte ett ändamål som rättfärdigar eventuella skador på medverkande aktörer eller åskådare.
        Jag har inte någon egentlig åsikt i ansvarsfrågan men menar att Anna Odell utsätter sig för en står risk med filmens innehåll. Rent konstnärligt är filmen en spännande lek med olika verklighetsbeskrivningar som faktiskt kanske tänjer gränserna för den språkliga handlingens räckvidd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: