Passion eller förnuft som drivkraft?

Från det att vi är barn övas vi i att ta hänsyn, att inte alltid bejaka våra egna begär, att överväga alternativ och söka argument för att rättfärdiga vårt handlande. Ett barn är ju mer direkt än en vuxen. Om jag längtade hem när jag var liten grät jag. Om jag var trött eller ville ha godis skrek jag och kastade mig på golvet i affärerna. Om jag ville kramas med någon så kramades jag. Om jag ville slå någon så slog jag. Inte så socialt polerat men tydligt och effektivt. Frågan är om vi i takt med att vi lär oss det sociala spelet förlorar något och om detta något i så fall är något värdefullt. Är det så att vi blir mindre äkta när vi lär oss att ta hänsyn till andra och är denna äkthet i så fall önskvärd eller är det bara barnslig egoism?

Filosofen Friedrich Nietzsche var kritisk mot vår kristna moral som han menade fördömde de lyckliga och starka till förmån för de svaga och bittra. Jantelagen är ett annat svenskt uttryck för det han kritiserade. Att man inte ska tro att man är något. Att man ska hämma sin vilja till makt och lägga sig an med en ”slavmentalitet”. Visst, Nietzsche var sjuk och hade en humor som gör det svår att avgöra när han är cynisk och när han är uppriktig. Men som så ofta kan idéer slita sig loss från sina upphovsmakare och börja leva sina egna liv. Och oavsett vad Nietzsche egentligen avsåg finns något i hans resonemang som verkar vettigt. Jag tänker på John Cleese i filmen A Fish Called Wanda, när han beklagar sig över att han bara umgås med ”lik” i den engelska aristokratin. De, säger Cleese, är så vettskrämda för att röra upp några känslor hos sig eller andra att de berövat sig själva livet på kuppen. Jag tänker att det finns ett stort mått av förljugenhet i denna artiga och kontrollerade attityd och något tilltalande i att vara mer direkt och känslostyrd. I min vardag ljuger jag och förnekar egna begär titt som tätt. När en bekant tittar förbi och säger: ”Stör jag?” och jag klämmer fram ett: ”Nej, självklart inte! Kom in!” fastän jag vill vara i fred. Eller om jag tycker diskussioner är trista på middagar så sitter jag ändå kvar istället för att resa mig och säga: ”Nej, detta var verkligen trist. Jag går hem nu.” Exempelvis.

Men trots att jag sneglar nyfiket på en mer ohämmad livsstil utan eftertanke eller rationella beslut så är jag tveksam. Mitt uppdrag som filosofisk praktiker går ut på att förmå människor att utifrån sin intuition och sina känslor formulera vad de vill, varför de vill det och hur de kan rättfärdiga det. Jag förlitar mig på att det finns argument till att handla och för att komma fram till dessa argument krävs förnuft och rationalitet. Nietzsche menade tvärtom att om man vill något väldigt mycket så är det det rätta att göra. Inga skäl behövs för att rättfärdiga ens begär, enligt honom. I mina dialoger är en vilja en viktig utgångspunkt, men det jag fokuserar på är vad det är som gör att man vill det och om man vill vilja det, dvs. om det är rätt enligt ens egna värderingar att vilja det. Jag är alltså en förnuftsförespråkare i motsats till Nietzsche. Fast säker kan jag ju aldrig bli, förstås.

Det är svårt att vara människa men det är spännande att försöka!

/Tulsa

Ja vilket är det ”rätta” förhållningssättet i livet? Stoiskt lugn eller otämjd passion?

Annonser
1 comment
  1. Pontus said:

    Hej, jag hörde dej på radion häromdagen och har nu börjat läsa igenom din blogg. Så som jag ser det så är människan nu påverkad av så mycket information att det är rent ut sagt livsfarligt för de flesta att gå på sina instinkter, följer en människa det den tror är sina instinkter nu så rusar dom till närmsta köpcentrum och köper en ny telefon eller så sätter dom oerhörda krav på sig själva som människor pga att media målar upp bilden av att enda sättet att bli lycklig på är att bli känd och rik.

    Jag själv insåg hur viktigt det var att börja fråga mej själv varför och genom att göra det så rensade jag upp en massa värderingar OCH begär som låg och tröck i mitt undermedvetna. När jag sedan hade frågat mej själv varför om nästan allt så kunde jag sedan börja lita på att mina instinkter skulle leda mej framåt. Numera kan jag gå på instinkt i alla lägen, bara jag tar mycket tid till att fundera och ställa frågor är jag är själv och till mina närmsta vänner, och på så sätt ser jag till att hålla mej ”in tune” med verkligheten utan att spåra ur för mycket. Det är inte lätt men efter att jag hade lyssnat på dej på radion så insåg jag att jag inte är ensam här i världen med att ifrågasätta, och tur är väl det.

    Det är inte lätt att leva såhär eftersom majoriteten av de personer jag träffar i vardagen är så otroligt inkörda i ett negativt stereotypt tankemönster men jag vill verkligen tacka dej för att du gett mej energi att fortsätta ifrågasätta min tillvaro och jag tänker köpa din bok så fort den blir tillgänglig.

    Tack!

    Pontus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: