Den uppmärksammade filmen ”Återträffen” är en illustration av mobbing där fiktion och dokumentär har blandats. Den har lovordats för sitt filmhantverk och den konstnärliga dimensionen men hur lovvärd är den ur en moralisk synvinkel?

Normalt menar de flesta av oss att det inte är rätt att skada någon med avsikt. Inte ens om det är frågan om hämnd (även om man kan förstå att viljan att skada en förövare för att ”ge igen”). Men inte ens det är något vi normalt tycker är bra. Krig och straff är undantagna från detta generella resonemang eftersom de har en egen moralisk sfär i samhället.

Man kan anta att de forna klasskamraterna som illustreras tar illa vid sig. Vad tänker vi om detta?

A. Att de har sig själva att skylla.

B. Att ändamålet, dvs. att visa hur hemskt mobbing är, helgar medlen

C. Film är konst och bör inte bedömas moraliskt.

Problemet med A-resonemanget är att det är just den mekanismen som ligger bakom bland annat mobbing eftersom vi verkar hitta sätt att rättfärdiga vårt beteende även när vi handlar orätt mot någon. Problemet med B är att man kan man rättfärdiga i princip vad som helst. Även absurda och moraliskt motbjudande handlingar, exempelvis mobbing. Problemet med C är att om vad som helst kommer undan ett moraliskt omdöme bara för att det hamnar under konstens amnesti, kan man kanske också tänka sig ett konstprojektprojekt som består i att en grupp stöter ut och beter sig illa mot andra, dvs. mobbing?

Filmen är säkert värdefull. Det som gör mig bekymrad är att den unisont höjts till skyarna utan att det någonstans nämns att det trots sina värden eventuellt är tveksam ur ett moraliskt perspektiv. Om vi alla intar ett ”vi och dem” perspektiv gentemot mobbare och också menar att mobbarna förtjänar att skadas, att lida; har inte mobbaren i oss själva vaknat då?

vi och dem

Vi och dom.

Annonser

Globalisering bygger på ett dominerande fundament; att sprida det kapitalistiska systemet över jorden. Problemen med kapitalism är kända och många, men systemet rättfärdigas genom att man hänvisar till att det är det enda ”som fungerar”. Alla som tror något annat betraktas som hopplöst naiva.

 

Historiskt har affärer i årtusenden skötts som en del av det mänskliga livet. Syftet med affärerna har varit att underlätta för människor. Man har bytt varor; kött mot ull, smör mot salt och senare bytt varor och tjänster via någon form av pengar. Men det som skedde under industrialismen, och som sedan förstärkts, är synen på det ekonomiska systemet som en separat entitet, losskopplad från människors etiska värld och utanför deras makt. ”Marknaden” som det kallas idag, betraktas som ett slags metafysiskt andeväsen som kräver offer och belönar allt eftersom den känner för det. Alla försöker blidka och förutspå ”marknaden” ibland på samma sätt som skörden förutspåddes av vissa omen i naturen i folktro. Effekten av detta är att marknaden och dess verktyg har slutat tjäna människan och istället är förhållandet det omvända; att människan tjänar marknaden.

 

Den tyske psykologen, sociologen och filosofen Erich Fromm beskriver det som han menar är två skilda förhållningssätt till världen och sig själv i sin klassiska bok ”Att ha eller att vara”. Han menar att en attitydförändring, från att betrakta sig själv som en som bör ta det man kan komma åt till en som fokuserar på att vara närvarande i livet, är vad som krävs av oss för att undgå en undergång. Bokstavligen.

 

Det kapitalistiska systemet bygger, enligt Fromm, på illusionen att livets mening är att konsumera genom att tillfredsställa lustar och på illusionen att det är sunt och rätt att vara egoistisk och rovlysten gentemot andra människor och gentemot naturen. ”Egoistisk” därför att ett ägandeförhållningssätt till världen innebär att andra människor blir konkurrenter där andras prestationer och status mäts mot det egna med förhoppningen om att man ska framstå som den mest framgångsrika. ”Rovlysten” därför att kapitalism bygger på idén att det är rätt att köpa varor och tjänster till så lågt pris som möjligt och sälja det så dyrt som möjligt. Etiska överväganden i kapitalets förvärvande finns ibland med, men är ständigt underordnad ekonomin. Etiken finns med om ekonomin tillåter. Sensmoralen innebär att i kapitalism är den som lyckas lura andra människor mest, och följaktligen få överpris för sin vara eller tjänst och sedan omsätter kapitalet i statusvaror som dyra bilar och stora hus, en lyckad person. Ett gott exempel på en nyttig samhällsmedborgare. Det motsägelsefulla i detta är att man inom alla tre stora religioner menar att girighet och egoism är något som är syndigt. Även utan att tillhöra någon viss tro är egoism och girighet inget som normalt uppfattas som något värdefullt, varken för individ eller för samhälle.

 

Fromm menar inte att det idag finns några andra ekonomiska system att byta till, men att vi och våra makthavare på allvar måste laborera med andra system eftersom det vi har idag uppenbarligen resulterar i stora orättvisor, miljöförstöring och krig som hotar att förstöra allt liv på jorden. Jag menar att Fromm pekar på något viktigt och fundamentalt. Vi måste fortsätta vara kritiska mot rådande normer, mot vår egen attityd till omvärlden och ifrågasätta om det finns andra möjligheter. Att vilja undersöka alternativ till det system som råder idag och marknadsförs genom globalisering är inte att vara naiv, det är att ta ansvar.

 

Mot mitt resonemang finns förstås mycket att invända. Bland annat kan man mena att globalisering inneburit att fattiga människor fått möjlighet att som delar i multinationella företags produktionskedja, kunnat bryta sig ur fattigdom och skaffa sig mat, medicin och utbildning genom den inkomst de getts möjlighet till. Ja, det är sant och jag vill inte göra sken av att verkligheten, våra moraliska system och ekonomiska system är något som går att dela upp i gott och ont på ett oproblematiskt sätt. Det finns många exempel på hur människors liv förbättrats i det kapitalistiska systemet. Men det finns också många exempel på rovdrift, korruption och hänsynslöshet där samma multinationella bolag utsätter människor i djup fattigdom för faror som de inte skulle tillåtas utsätta arbetskraft i I-länder för. Vissa menar att detta är ett rimligt pris att betala. Men vem är det som betalar och till vem går vinsten? Jag är kritisk.

 

Jag menar att människans största tillgång är förmågan att kunna tänka rationell, att ha fantasi och att kunna känna empati. Sammantaget ger det oss stora möjligheter att påbörja den personliga och sociala utveckling som bland annat Fromm menar krävs av oss för att styra in på en väg som är mindre destruktiv och mindre egoistisk än den som det kapitalistiska systemet erbjuder. Att fortsätta konsumera för att stilla ytliga begär fastän vi vet att det inte leder till mer lycka och fastän vi vet att vi konsumerar sönder miljö och relationer, det menar jag, är irrationellt, fantasilöst och icke-empatiskt. Om man håller med mig om att det kännetecknande för en människa är just förmåga till att tänka rationellt, att ha fantasi och kunna känna empati så verkar det som om kapitalismen påverkar oss på ett sätt som leder till att vi inte förvaltar de värdefulla möjligheter en människa bär på och som är specifik för vår art. Det skulle i så fall innebära att globalisering medför en mindre mänsklig planet. Vore inte det synd?

 

Krävs det av oss att vi går åt andra hållet?

Krävs det av oss att vi går åt andra hållet?

Ett illustrerande exempel på hur undanträngt utrymmet för material att skapa med är fick jag när jag spenderade en dag i Paris, målarnas huvudstad, letandes efter en pensel. Jag gick från La Republique i nordöst, ner till centrum via Le Marais utan att hitta någon.  Däremot hittade jag många klädesbutiker, caféer, restauranger, elektronikkedjor, apotek, skönhetsbutiker, underklädesaffärer. Till slut gav jag upp och köpte en sminkpensel som tyvärr inte funkar lika bra som en vanlig men vad gör man. Detta är för mig ett tecken på att gemene man antagligen inte målar så mycket. I så fall skulle det finnas en konstnärsaffär i varje hörn. Eller så skulle penslar och akvarellfärger ingå i standardutbudet på Pressbyrån. Men vad eller vem formar vad eller vem? Är det vi, genom vårt ointresse för penslar, som kväser alla penselaffärers chanser att överleva eller är det tvärtom så att bristen på konstnärsmaterialsaffärer i varje hörn påverkar oss så att vi inte handlar eller ens kommer på tanken att handla en pensel? Vilket kom först? Vad påverkar vad? Penseln eller penselkonsumenten? Är vår penselfattiga miljö en konsekvens av vårt ointresse för penslar eller är vi ointresserade av penslar därför att vi lever i en penselfattig miljö?

Bild

Var är alla penslar?!

I hela mitt vuxna liv har jag bott i storstäder, eller i förorter till storstäder. Både i Sverige och i andra länder. Men för tio år sedan bestämde jag mig för att jag ville flytta från Stockholm till Höganäs i Skåne. Det faktum att jag valt bort Stockholm för en småstad på landet gav upphov till många frågor: ”Men varför?!”, var den vanligaste. Nästan provocerade ställde olika människor oss denna fråga gång på gång i olika sammanhang. Lika upprörda över det faktum att vi valde bort Stockholm som över det faktum att vi aktivt valde landet. En svallvåg av fördomar om landsbygden blottades för mig och en grumlig föreställning som innebar att många inte trodde att man kunde arbeta och leva någon annanstans än i Stockholm, framträdde. Det var i grova drag två myter om landsbygden som människor runt omkring mig bar på; den ena var landsbygden som romantiserad idyll med lata dagar i halmhatt och kontemplativa stunder i syrenbersån. Den andra var en bild av landsbygden som något slags sömnigt bihang till storstadsregionerna, hopplöst omodernt och oinspirerande. Från omgivningens reaktioner på min flytt drog jag två slutsatser:

 

  1. att storstadsnormen dominerar (åtminstone i Stockholm), och
  2. att avvika från normen är inte lätt

 

 

Både det faktum att bryta upp från arbete och invanda mönster i en bekant miljö, som det ju innebär att flytta från en landsände till en annan, samt det faktum att jag konstant översköljdes av dessa kritiska frågor gjorde att jag tänkte hårt och ofta på vad jag egentligen hade för skäl att flytta. Vad innebär det ”att leva” någonstans?, och ännu viktigare; vad innebär det att leva gott? Att flytta var ett äventyr som visade sig röra upp många tankar inte bara hos mig utan hos bekanta och vänner i olika sammanhang. Den för många ultimata frågan väcktes, nämligen frågan om det goda livet och möjligheten att skapa sig det liv man vill ha.

 

Det som är så besvärligt med jakten på det goda livet är att vi baserar det på våra ideal och värderingar. Problemet med ideal och värderingar är flera; att de kan vara svåra att uppnå, att de endast vagt är medvetna för oss (vi har sällan definierat, undersökt och formulerat dem), de kan dessutom vara motstridiga och vi kan ha problem med att rangordna dem så att vi förverkligar det livet med de värden som vi värdesätter mest. Dessutom kan vana, rådande samhällsnormer och brist på medvetenhet effektivt förblinda ens egna prioriteringar, ens egna värden i livet och på så sätt förhindra en från att göra egna, aktiva livsval. Det är alltför lätt att traska på och låta sig föras med i den ström av dagar som kallas livet utan att stanna upp och fundera över om man lever enligt sina värderingar. Att jag bröt upp från normen var för många en utmaning av deras egna livsval och värderingar. Klart de blev provocerade!

 

Efter tio år i Skåne är jag fortfarande nöjd med mitt beslut. Det är helt säkert inte ett framgångsrecept för alla, men för mig har livskvaliteten ökat betydligt. Att höra fåglarna sjunga sig yra vid femtiden, att känna tånglukten från havet och till och med den stickande gödseldoften fyller mig fortfarande med tacksamhet. Att kunna boka tid på vårdcentralen och cyklandes vara på plats 5 minuter senare. Att gå på Bosses Bio. Att delta i skrivarcafé två minuter från hemmet och att promenaden till affären tar två timmar. (Dock inte beroende på att det är långt, utan för att jag hela tiden träffar folk jag känner som jag blir stående och snackar med.) Mina egna fördomar om landsbygden har också grusats och uppgiften nu är att hålla stånd mot fördomarna om storstäderna och dess innevånare. Det är ju så förtvivlat lätt att skaffa sig förenklade bilder av hur världen ser ut. Men så mycket mer spännande det blir om man kan förmå sig att ta in det nya och okända. Att se komplexiteten och att fortsätta vara nyfiken. På både lantisar och storstadssnobbar.

Att bo vid en landsväg har fler dimensioner än man kan tro.

 

 

 

Från det att vi är barn övas vi i att ta hänsyn, att inte alltid bejaka våra egna begär, att överväga alternativ och söka argument för att rättfärdiga vårt handlande. Ett barn är ju mer direkt än en vuxen. Om jag längtade hem när jag var liten grät jag. Om jag var trött eller ville ha godis skrek jag och kastade mig på golvet i affärerna. Om jag ville kramas med någon så kramades jag. Om jag ville slå någon så slog jag. Inte så socialt polerat men tydligt och effektivt. Frågan är om vi i takt med att vi lär oss det sociala spelet förlorar något och om detta något i så fall är något värdefullt. Är det så att vi blir mindre äkta när vi lär oss att ta hänsyn till andra och är denna äkthet i så fall önskvärd eller är det bara barnslig egoism?

Filosofen Friedrich Nietzsche var kritisk mot vår kristna moral som han menade fördömde de lyckliga och starka till förmån för de svaga och bittra. Jantelagen är ett annat svenskt uttryck för det han kritiserade. Att man inte ska tro att man är något. Att man ska hämma sin vilja till makt och lägga sig an med en ”slavmentalitet”. Visst, Nietzsche var sjuk och hade en humor som gör det svår att avgöra när han är cynisk och när han är uppriktig. Men som så ofta kan idéer slita sig loss från sina upphovsmakare och börja leva sina egna liv. Och oavsett vad Nietzsche egentligen avsåg finns något i hans resonemang som verkar vettigt. Jag tänker på John Cleese i filmen A Fish Called Wanda, när han beklagar sig över att han bara umgås med ”lik” i den engelska aristokratin. De, säger Cleese, är så vettskrämda för att röra upp några känslor hos sig eller andra att de berövat sig själva livet på kuppen. Jag tänker att det finns ett stort mått av förljugenhet i denna artiga och kontrollerade attityd och något tilltalande i att vara mer direkt och känslostyrd. I min vardag ljuger jag och förnekar egna begär titt som tätt. När en bekant tittar förbi och säger: ”Stör jag?” och jag klämmer fram ett: ”Nej, självklart inte! Kom in!” fastän jag vill vara i fred. Eller om jag tycker diskussioner är trista på middagar så sitter jag ändå kvar istället för att resa mig och säga: ”Nej, detta var verkligen trist. Jag går hem nu.” Exempelvis.

Men trots att jag sneglar nyfiket på en mer ohämmad livsstil utan eftertanke eller rationella beslut så är jag tveksam. Mitt uppdrag som filosofisk praktiker går ut på att förmå människor att utifrån sin intuition och sina känslor formulera vad de vill, varför de vill det och hur de kan rättfärdiga det. Jag förlitar mig på att det finns argument till att handla och för att komma fram till dessa argument krävs förnuft och rationalitet. Nietzsche menade tvärtom att om man vill något väldigt mycket så är det det rätta att göra. Inga skäl behövs för att rättfärdiga ens begär, enligt honom. I mina dialoger är en vilja en viktig utgångspunkt, men det jag fokuserar på är vad det är som gör att man vill det och om man vill vilja det, dvs. om det är rätt enligt ens egna värderingar att vilja det. Jag är alltså en förnuftsförespråkare i motsats till Nietzsche. Fast säker kan jag ju aldrig bli, förstås.

Det är svårt att vara människa men det är spännande att försöka!

/Tulsa

Ja vilket är det ”rätta” förhållningssättet i livet? Stoiskt lugn eller otämjd passion?

Detta är en övning jag gör ibland med unga och vuxna. Först får alla i uppdrag att i enskildhet sitta några minuter och formulera för sig själv vilka komponenter som ska ingå i ett meningsfyllt liv. Sedan presenterar man vad man kommit fram till i gruppen och lyssnar på andras definitioner som man reflekterar över tillsammans. När jag senast själv gjorde den kom jag fram till att ett meningsfullt liv ska innehålla:

  1. minst en kärleksfylld relation
  2. kamp
  3. vila

Kärlek

Människan är ett socialt djur, sa Aristoteles. Vad det betyder är att vi är beroende av varandra. Att man behöver andra människor. Bland annat för att få och ge kärlek. Kärlek är ett stort, komplext och oändligt abstrakt begrepp med enormt många olika uttryck där exempelvis svartsjuka och egoism kan ingå. Men om vi tänker oss kärlek i sin vackraste och mest generösa form så kanske man kan beskriva det som en varm icke-egoistisk känsla gentemot någon annan. Att vilja någon väl utan tanke på egen vinning. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan kärlek som skulle kunna upplevas som meningsfullt. Det verkar rimligt att anta att någon form av kärlek måste ingå som ett minimikrav på ett liv med mening.

Kamp

Men varför ska kamp ingå i ett bra liv, då? Är inte ett bra liv ett liv utan kamp snarare, kan man undra? Nej. Jag tänker mig att sträva mot något, att kämpa för något är vad som definierar oss, vår roll och vår funktion. Ett meningsfullt liv menar jag innehåller en mängd kamper och strävande av olika dignitet. Att kämpa med att få upp syltlocket , att springa en halvmara och att förverkliga drömmar är exempel på små och stora slag som utspelas i livet och triggar oss att övervinna motgångar. Lusten i att prestera, att göra det som man aldrig gjort förut och ingen trodde man kunde är en stor källa till tillfredsställelse. Att något kräver ens ansträngning är en källa till mening. Att föreställa sig ett liv där inga syltlock behövde sättas på plats, där ingen blodsmak i löparrundan fanns och inga försök att förverkliga delar av sitt ideala jag tror jag skulle kännas meningslöst. Aristoteles menade till och med att man har en plikt att utveckla sina talanger. Att inte göra det, att inte förbättra sig själv genom den ansträngning som träningen kräver var, menade han, omoraliskt. Även om många av oss strävar mot en tillvaro med mindre krav och mer tid att göra ingenting, tror jag det är bedräglig dröm att hoppas på ett liv utan kamp. Kampen ger riktning och en omedelbar känsla av att man har ett syfte som jag föreställer mig är svårt att klara sig utan. Att kämpa för att bli en bättre version av sig själv är på samma gång att ha tillit till människan som ras; att vi vill och kan bli bättre genom vår ansträngning och blomstra genom att odla och förvalta våra talanger.

Vila

Många av de samtal jag har med enskilda handlar om deras känsla av meningslöshet i livet. Detta är inte några missanpassade personer, utan människor med stadga i tillvaron, vänner och oftast åtminstone hyfsad ekonomisk trygghet. Det som oftast slår mig i samtalen är att människan som sitter mittemot mig berättar om ett liv fullt med aktiviteter. Utifrån sett; ett liv fyllt med mening. Kanske överfullt. Det verkar nämligen sällan finnas rum kvar för att bara vara meningslös. Filosofen Immanuel Kant menade att man inte ska behandla andra enbart som medel utan även som mål i sig. Detta gäller även dig själv. När du reducerar ditt existensberättigande till att vara ett medel för något annat, fylla en funktion, att arbeta, träna eller fylla schemat med sociala åtaganden, kan livet kännas meningslöst. De flesta menar att vara en människa innebär något mer än att bara vara ett verktyg. Men varför behandlar vi oss så ofta som medel i stället för som mål i oss själva? Att kravlöst i en tankepaus utan prestation eller konsumtion bara sitta och stirra på en blomma eller på havet är att sjunga sin egen lov att existera. Att vila är att fylla själen med livsandar. Att i prestationsjakt fylla sin tillvaro med kamp innebär ofta att lågan som ska nära kampen kvävs och en känsla av meningslöshet lägger sig som en blöt filt över livet och gör det tungt och mörkt. Det kan verka enkelt att bara vara, men jag upplever att det i vårt samhälle är bland det svåraste som finns.

 

Jag tänker mig att det precis som för bågskytten är lättare att träffa ett mål om man har en tavla, en definierad punkt att sikta på, så är det lättare att uppnå ett meningsfullt liv om man definierat för sig själv vad det bör innehålla. När formulerade du vad ett meningsfullt liv består av senast? Hämta penna och papper!

Det är svårt att vara människa men det är spännande att försöka!

Den tid du njuter av att slösa bort är inte bortslösad, sa filosofen Bertrand Russel.

/Tulsa

Just nu befinner jag mig i ett vakuum. Jag trampar vatten och tittar mig förvånat och frånvarande runt och inser att jag är en del i familj, projekt och arbetsrelationer. Jag klagar inte! Mitt liv är egentligen helt perfekt. Med ursinnig målmedvetenhet har jag hamnat precis där jag vill. Problemet med ursinnig målmedvetenhet är dock att man med nödvändighet förlorar den efter ett tag. Sen kommer den tillbaka. Det är cykliskt: Ursinne, förvirring, vila, motivation, ursinne osv. Det är alltså inte första gången jag befinner i mig i ett läge av frånvarande förvirring och det är inte alls så illa som det varit i omgångar förr. Det är mer som en förkylning i det att det är bekant, man är lite tröttare än vanligt, disträ och utan någon fokus och drivkraft. Jag frågar mig varför jag hamnar i detta läge gång på gång? Varför kör man så hårt fastän man vet att dessa intensiva perioder kommer följas av perioder av närmast noll aktivitet?  Kanske har det med lust och begär att göra? När lusten finns kommer motivationen och drivet. Men varför kan man inte balansera lusten och begären mer i så fall? Är man inte som rationellt tänkande människa mer än ett löv för livets och begärens vindar?

Buddha och de grekiska stoikerna menade att vägen till ett fullkomligt liv går genom att träna sig i att inte ha några begär. Att det är när man accepterar livet som det är utan några förväntningar som man kan uppnå harmoni. Harmoni låter ju värdefullt i mina öron. Skulle man inte kunna försöka uppnå det? Men kan man ha begär efter harmoni eller är det motsägelsefullt? För en västerlänning på 2000-talet är ett liv utan att eftersträva lust och begär det mest exotiska tankesätt man kan föreställa sig. Vi lever och andas konsumtion och ingår i ett kapitalistiskt ekonomiskt system som ju bygger på just begär och lust. För egen del konsumerar jag visst både lyxartiklar och vardagsprylar men det är inte denna typ av begär som triggar min motivation och lust. Åtminstone inte nu. Jag tror att jag vill frälsa världen. Eller åtminstone Sverige. Faktiskt. Jag vill visa hur filosofins verktyg kan användas i vardagen. Men jag har så pass mycket självinsikt att jag är på det klara med att jag samtidigt försöker frälsa mig själv. Jag ingår ju per definition i världen, så det råder ju i och för sig ingen motsägelse.

Jag funderar mycket på hur man ska förhålla sig till begär och till lust. På många sätt är det ju vad som motiverar oss. Hur skulle det fungera i praktiken om man inte hade några begär, någon önskan om ett specifikt framtida läge som exempelvis att ha läst klart en kurs, att vara ledig, att vara en god människa eller att klippa sig i en fin frisyr? Å andra sidan är det svårt att förneka att det är just dessa önskningar och förväntan på ett framtida läge som orsakar besvikelse och smärta när de inte infaller. Jag är inte säker på att jag kan föreställa mig hur det skulle vara att ha ett önskanslöst förhållningssätt i livet. Men det kan i sin tur bero på tre olika saker: a) antingen vill jag inte ha detta synsätt eller b) jag lever i så kallad ”ond tro” dvs. att jag mer eller mindre medvetet ljuger för mig själv och väljer ett enklare sätt att leva under förevändning att det är det rätta, eller c) att jag bara behöver öva mig mer på att leva önskanslöst.

Det är inte lätt att vara människa men det är spännande att försöka!

/Tulsa

Här har jag övat mig på ett önskanslöst förhållningssätt till glasögon ända tills ögat värker.
Här har jag slutat öva mig på ett önskanslöst förhållningssätt till glasögon och köper ett par.